Styrelsearbetet i Polarbröd AB
Hela historien
Älvsbyn – en lycklig slump
I mitten av 70-talet köpte familjen Hardegård en jordbruksfastighet i Älvsbyn, Norrbotten. (Den som sen kom att heta Ingridsgården).
Att det blev Älvsbyn var en slump. Vi hade just flyttat upp från Teheran och bodde i London. Men på den tiden kunde inte en yuppie köpa gård. Reglerna sa att man måste vara bonde eller ärva fastigheten för att få förvärva. Vi ville gärna ha en gård. När man kör runt i världen, som vi då gjort några år, så blir längtan efter en fixpunkt och ”hemma” rätt stark. Vad vi ville ha var ett sommarviste och gärna lite skog, det var ju prestigefyllt.
Hustru Ingrids släkt kommer från trakterna kring Älvsbyn och plötsligt dök det upp en fin gård som vi kunde ärva/förvärva, om än med lite juridisk brottning. Så blev det Älvsbyn.
På olika grunder som det tar för lång tid att berätta här så bestämde sig Ingrid (som är betendevetare från 70-talet ….) att hon och barnen borde bo på gården. Under mottot ”man måste väl se något annat än flygplatser här i livet, eller hur..” föddes Ingridsgården. (Paradoxalt nog så fick det sedemera just effekten att jag såg rätt mycket av just flygplatser! I början pendlade jag på somrarna mellan London och Älvsbyn, senare Stockholm Älvsbyn under många år) I vilket fall, ett fantastiskt beslut i familjens utveckling!
Förankringen – stabiliteten
Den här stadiga förankringen till trakten gjorde att en lokal företagarfamilj fick tillräckligt förtroende för mig för att be mig ingå i styrelsen, som ordförande, i deras nyligen etablerade, mycket ambtiösa, industribageri (Polarbageriet kallades elakt i folkmun Bakverk 80. Ni andra 40-talister klarar associationen.)
Familjen hade med kraft bestämt sig för att föra ut ett antal regionala brödspecialiteter på en större marknad. Den generation som då tog över blev fjärde generationen bagare i Älvsbyn! Den nya produkten Renklämman och brödet den bakades på, Polarkakan, var motorerna.
Så kom det sig att jag blev styrelseordförande i Polarbageriet 1982. (Uppdraget varade till 1997 då huvudägaren själv övertog klubban. Jag har därefter varit styrelseledamot.) Efter ett tufft arbete med ägarfrågorna etablerades ett tydligt huvudägarskap och en av familjegrenarna tog ansvaret för företagets utveckling. Detta skapade vad som jag först senare förstod var ett starkt och nödvändigt fundament för tillväxtföretagande, nämligen ägarstabilitet.
Tufft läge – Hög osäkerhet
Att kalla läget utmanande är ett understatement:
-Huvudägarna, tillika verkställande ledningen av företaget var oprövade som bagare och företagsledning och var givetvis i branschen och lokalt nederlagstippade.
Huvudägarna, tillika verkställande ledningen av företaget var oprövade som bagare och företagsledning och var givetvis i branschen och lokalt nederlagstippade.
Bolaget låg i Älvsbyn, Norrbotten, marknaden i syd och mellansverige och bröd är en av de mer svårtransporterade produkter man kan tänka sig (färskhet, vikt/volym etc)
Dessutom hade man gett sig på att utveckla en egen produktionsteknologi, utan större förankring i det traditionella bageriteknikkunnande som fanns tillgängligt lokalt.
Inte minst var de finansiella resurserna starkt begränsade till vad rörelsen kunde generera som cash flow. No backup!
Styrelsearbetets roll i utvecklingen
Tillväxtföretagande är givetvis till hela sin grundkaraktär hands on.
I Polarbageriet fick styrelsearbetet ändå en stark roll. Min egen slutsats är att detta främst berodde på ledningens utomordentliga intellektuella kraft/nivå.
Men framför allt mättes ändå allt under dessa dagar på hur effektivt det var för företagets omedelbara utvecking, så styrelsearbetet bidrog nog ganska direkt.
Polarbageriets tillväxt har ju sen varit som en önskedröm för en företagsutvecklare och det gör ju att de inlärningar och idéer om framgångsmodeller jag har med mig därifrån är verklighetstestade i högre grad än det mesta i branschen.
Tillväxtföretagande är väl den del i konsulteriet som minst lämpar sig för teoretisering.